Emil i Mystiska Huset

 

Embed or link this publication

Description

Gunnar Edman

Popular Pages


p. 1

UPPLEV 1920-TALETS MARSTRAND GUNNAR EDMAN

[close]

p. 2



[close]

p. 3

Gunnar Edman Emil i Mystiska Huset En berättelse från 1920-talets Marstrand Edmans Epistlar HB

[close]

p. 4

Tack till Kalas Reklambyrå och Marstrands Hembygdsförening för generöst stöd! Emil i Mystiska Huset, Edmans Epistlar HB 2015 © Stefan Edman, Thomas Edman Omslag/formgivning: Kalas Reklambyrå, Ljungskile Tryck: Risbergs, Uddevalla

[close]

p. 5

Förord Vem var Gunnar Edman? Gunnar Edman föddes den 23 april 1915 på Rosenborg, Kyrkogatan 19 i Marstrand (huset med torn!). Där växte han upp med pappa Axel, mamma Alva och lillasyster Ingrid. Axel var sjökapten och gick med sin båt s/s Wisborg med bl a kol, koks och timmer mellan Sverige, Polen, Tyskland, England och Island. Brodern Fritjof, en av Gunnars farbröder, skötte båttrafiken Tjuvkil-Marstrand innan bilvägen byggdes 1940. Morfar Carl var i sin ungdom fyrvaktare på Pater Noster, efter att fyrens konstruktör, ingenjör Heidenstam (far till poeten Verner), hade fått ett positivt intryck av honom. Gunnars mostrar jobbade ”i silla” under den sista stora sillperioden kring förra sekelskiftet. Gunnar hade alltså djupa rötter i Marstrand. Men i slutet av 1940-talet flyttade han med hustru Norma och oss pojkar till Ljungskile där han intensifierade sitt författarskap i kombination med undervisning på folkhögskolan. Gunnar Edmans tidiga böcker hämtade sin yttre miljö från Marstrand, havet och klipporna. Han debuterade som tjugoåring med diktsamlingen Charis. Sedan följde romanerna Georg diktaren (som fick romanpris), Genom Nålsögat och Skandalen. Stor

[close]

p. 6

uppmärksamhet väckte Men vid sjätte timmen. En bok om Guds död som kom 1951 (nyutgåvor 1962 och 1980). I sin ungdom gjorde Gunnar en dramatisk resa från kämpande ateism till en humanistisk kristen tro, öppen för reflektion och omprövningar. Detta kom sedan att prägla hans liv, böcker och mediaframträdanden. Gunnar blev känd för att bearbeta livsfrågorna på ett både personligt och filosofiskt sätt, i böcker som Skuggbild och verklighet, Att bli över, Den skingrade mosaikens bild och Barnet buret bär den vuxne. Hans omtyckta krönikor, Vårt behov av tröst, i 1970-talets söndagsbilaga av tidningen Expressen, finns samlade i pocketböcker som trycktes i flera upplagor: Du med livet, Närvaro och Någon behöver dig. ”Författaren är något av en själasörjare och biktfar för hela det vilsna Sverige”, skrev en recensent. Gunnar Edman uttryckte också sin passion för det bohuslänska landskapet och naturen, bl a i böckerna Ett solvarv och Solbågens färd. Bonniers Litterära Magasin, BLM, lovordade hans ”djupstämda naturskildringar i vilka han inte finner sin överman någonstans i dagens svenska dikt”. I sin kanske mest lästa bok Den stora bejakelsen visar Gunnar hur vi människor behöver både vetenskap, poesi, musik och andlighet för att på ett djupare plan förstå tillvaron och oss själva. Om detta samtalade han ofta med författarvänner som Harry Martinson och Tomas Tranströmer.

[close]

p. 7

Med denna nyutgåva av Emil i Mystiska Huset vill vi, Gunnars söner, hedra minnet av vår far som 2015 alltså skulle ha varit hundra år. Vi minns hur roligt han tyckte det var att få skildra sitt kära gamla Marstrand. Originalen han beskriver har ofta en autentisk förebild. Doktor Ludvig i Mystiska Huset hette i verkligheten Olivus Olán, och hans bror Theodor – bokens doktor Dimbo – var ingenjör och hade arbetat i USA för Thomas Edison, glödlampans uppfinnare. Theodor påstod även att han upphävt självaste tyngdlagen… De bägge Emilböckerna, som rosades av recensenter i bl a GT, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, kan med behållning läsas av både unga och äldre. På 1960-talet fanns det rentav planer på att göra biofilm av dem. Den som vill ta del av Gunnars övriga böcker kan finna dem på bibliotek eller kanske antikvariat (se förteckning i slutet av den här boken). Mycket nöje önskar vi alla gamla och nya Emil-läsare! Ljungskile och Pixbo i april 2015 Stefan Edman Thomas Edman

[close]

p. 8



[close]

p. 9

Avsked till sommaren Varenda kärra som kunde rulla var i rörelse denna soliga augustimorgon i Mussleholm. Och varenda mussleholmare som kunde ge ett handtag var på benen. För detta var sommargästernas stora flyttdag. Vid ångbåtskajen låg s/s Kusten. Då och då sände hon upp en bolmande röksky ur skorstenen som tecken på att det var en viktig dag för henne. Över kommandobryggans reling hängde kapten Urberg och övervakade ilastningen av sommargästernas pinaler, alltifrån spånkoffertar till blomkrukor. - Hon är resan lastad långt över märket ser jag, skriker han ner till urmakare Nebb som stod vid landgången för att vinka av. Men några kaktusar till ska hon väl tåla, fortsätter han och flyttar tuggbussen över i lä. - Jo, det går väl alltid att sticka in emellan, vitsade Nebb. Upp och ner genom kullerstensgatorna var det ett körande och ett kånkande på saker som aldrig tycktes ta slut. Ida, stadens enda häst hade varit i farten sen fem i morse. Och tornsvalorna flög skriande av och an över hustaken som om de vore smittade av flyttningsoron. 9

[close]

p. 10

Grosshandlare Svensson hade alltid fördäcket vikt för sin räkning. Idag var det nästan bokstavligen vikt, sviktande fullstuvat – jäms upp med kommandobryggan – med trälårar, sängar, syltkrukor, vilstolar, växtpressar, mattor, pojkarnas kanoter, hundburar, fågelburar, sotkärl och tusen andra bohagsting. Fru grosshandlerskan stod själv vid landgången och räknade in. Längst fram i fören på Kusten, efter att stången med bolagsflaggan lyfts av, stod fru Svenssons jättestora prydnadspalm i sin balja; den var alltid med på sommarnöjet. På en av grenarna flaggade grosshandlarens tvärrandiga badbyxor ännu våta efter årets sista dopp. Och när gossarna Svensson också kom dragande med sina fiskegrejor skrek Urberg till dem: -Häng dom i palmen, pojkar! Då morrade Stella, grosshandlarens svarta newfoundlandstik i spjälburen vid landgången. Hon var lömsk på kapten Urberg sen den gången han vägrade henne tillträde till aktersalongen. Tillträde dit hade däremot Tekla, friherrinnan Silverhorns papegoja, ”det lilla körsbäret”. Hela morgonen hade gubben Fink med Emil som handräckning stuvat de silverhornska flyttsakerna i aktersalongen. Fink som alltid stod med ena benet i vilodagen, hade mellan varje vända tagit sig en blund på salongens röda plyschsoffa. Fem gånger hade han 10

[close]

p. 11

”blundat” medan Emil gnodde det dubbla. Och så hade de sinkat sig. När nu Emil kom andfådd utför salongstrappan med Tekla i buren ropade han till Fink: - Vi hinner inte få med allt! - Jojomen, visst hinner vi. Det finns massor av tid, det finns det alltid, svarade Fink som kom efter med friherrinnans tasmania-kaktus vilken han varligt som en baby satte ifrån sig på salongsbordet. ”Blommar en gång vart tionde år”, hade friherrinnan sagt. ”Så nåde Finken om han bryter en blomma för mig”. Men tack och lov, kaktusen var oskadd. Återstod nu bara turistsängen: - Du får bli med Emil, så bär vi ned den. Du kan nog ta den själv. Emil skyndade före. När han sprang över landgången fick han ett par onda ögon på sig ur ett fräknigt ansikte. Det var Prickens… Just då slog tornuret kvarten i elva; avgångstiden närmade sig. Mussleholmare så många som kunde gå, trängdes kring de resklädda sommargästerna. Blomsterkvastar överräcktes. Nejlikor lyste från kavajuppslagen. Sorlet av röster steg till kokpunkten. Det gräts och skrattades och hurrades. ”Tack för i sommar!” och ”Välkommen nästa år igen”, och ”Jo, vi ska nog ordna med en markis för köksfönstret om herrskapet så önskar”. Skrikande papegojor 11

[close]

p. 12

försökte överrösta dem, hundar föll tjutande in när avskedsomfamningarna blev för handgripliga. Gamla änkeborgmästarinnan Ållbråck, den skäggiga i blåsvarta glasögon, var också nere, till mångas förvåning. Hon sökte bana sin väg fram till kammarherre af Klint med en bukett gula nejlikor i korgen. Men mellan magister Åls skolklass, som skulle sjunga bohusvisan när Kusten lade ut, och Ida som för ögonblicket stod sysslolös med mulen lyftad över folket, blev gumman fastkilad i trängseln. Hur ilsket hon än stötte med den järnskodda käppen i kajen hjälpte det föga. Ida som inte fått ett strå till livs sen i morse, än mindre haft tid att läska sig med det vanliga förmiddagskaffet ur Café-Olgas sumpspann, passade då på att nafsa åt sig nejlikorna ur änkeborgmästarinnans korg. Och lät sig väl smaka! Gumman märkte inte att nejlikorna försvunnit förrän hon minuten efter klämt sig fram till kammarherren och försäkrade denne att ”det var rakt ingenting, bara en liten tack- och farvälblomma”. Men då grep hon förgäves efter dem i korgen - tomt! Gumman blev tvärarg. Stötte med käppen i kajstenarna och upphov sin brumröst över allt folket: - Hjälp! Hjälp! Man har rånat mig. Var är polis Bark? Jag är bestulen. Bark! Bark! - Jag kommer, jag kommer, svarade en ökänd stämma ur hopen och fick samtidigt en skrällande hostattack. 12

[close]

p. 13

Sorlet lade sig för ett ögonblick. Då hördes ännu en mansröst, en som jämrade sig från fördäck på s/s Kusten. Och genast drogs allas blickar dit. Ännu en olycka, månntro? Inte utan. Figge Blader, som fru Svensson sänt iväg efter symaskinen, hade fått för sig att det är enklare att bära ”det gamla syskrället” över axlarna. Han hade lyckats krångla sitt huvud in mellan trampan, hjulet och en järnslå ovanför. Så hade han också behändigt burit maskinen genom trängseln. Knästående på alla fyra hade han slutligen fått ner den på däck, där Urberg anvisade en plats: mellan fru Svenssons lingonkrukor och Stellas spjälbur. Men när han skulle resa sig upp ville – ve och fasa – inte huvet följa med. Det satt där det satt, hur han än slet och ryckte i det. Styrman Jönsson gjorde genast vad han kunde för att lirka loss det. Men förgäves. Kapten Urberg kom med ett rytande ner från kommandobryggan och försökte även han. Men lyckades inte. Figge bara jämrade sig: - Stopp, stopp, örat följer med, ser ni väl. Sluta människa, näsan går av! Han blödde redan kraftigt ur bådadera. Tätt intill stod Stella och viftade med svansen som om hon fått sällskap med en annan hund i bur: - Oj oj oj, vad ska vi ta oss till? snyftade fru Svensson när hon såg Figges bloddrypande ansikte vettskrämt stirra emot sig ur hennes gamla Singer symaskin. Kan ingen ringa efter doktorn från fastlandet? 13

[close]

p. 14

- Bättre vi hämtar Smed-Oskar, tyckte någon. - Han är ute och drar garna, upplyste en annan. - Men något måste ju göras, sa grosshandlarn. Karln kan ju inte sitta så där för resten av sitt liv. - Vad har hänt? Vad har hänt? pep magister Ål, ditmotad av alla skolbarnen. - Figge kan inte få huvet med sig. -Det hade han svårt för redan i skolan, sa Nebb. Han sitter ju inte i sjön heller! Han får väl bli med de två timmarna in till Stan. Där finns ju både läkare och smeder. - Huvet sväller ju räddare han blir, försökte magister Ål förklara och klämde pängsnén på näsan. - Men äta kan han ju, bara nån matar´n, sa Kalle Ryck, som för att trösta. - Och tvingas han följa med in till Stan åker han väl på halv biljett kan jag tro, flinade Olsson Enhjuling som alltid hade ett gott öga till Figge för hans överdrivna renhållningsiver. Figge var nämligen kommunalanställd gatsopare i Musseholm. - Hur kan man skämta på det där viset, snyftade fru Svensson, som fruktade att grosshandlarn skulle få försörja Figge Blader för återstoden av hans liv. Men herr Svensson hade under tiden hämtat en stor tång från maskinrummet och bände nu försiktigt 14

[close]

p. 15

i järnslån. Figge repade genast mod. Och när han nerifrån sin ömkansvärda ställning fick se en av gossarna Svensson slänga karamellpapper på kajen var han inte sen att ge hals: - Hallå där! Plocka genast upp pappren efter dig, din lortgris, annars ska jag minsann komma och…aj, ajj! - Seså, sa grosshandlarn, försök nu och ta sig loss, Figge… Figge försökte, gång på gång, och så, plötsligt kom han loss! Hela ångbåtskajen drog en lättnadens suck. Fru Svensson grät av glädje. Och den stora kransen av tusenskönor som konsulinnan Bruhn tänkt hänga om halsen på friherrinnan satte hon spontant på Figges rufsiga och nedblodade panna. Alla klappade i händerna och skrattade. Och Figge själv stod på landgången och bockade som en cirkusartist efter ett nummer. Folk höll nästan på att glömma att de var nere för att säga adjö, det kände snarare som om de var där för att säga god dag. Urmakare Nebb försonade sitt elaka vitsande med att göra sig till allas tolk när han lyfte på halmhatten och sa: -Välkommen tillbaka Figge, med huvud och allt! Även Ida hade av nyfikenhet flyttat sig ända fram till landgången. Polis Bark som kom att stå tätt under hennes mule kände en svag nejlikedoft. Och plötsligt kom han ihåg änkeborgmästarinnans anmälan om rån och stöld. Det blir ingen lagklok på det här, tänkte 15

[close]

Comments

no comments yet